Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

hemta vatten åt sin skola. Sedan vi efter ett längre och olyckligt krig med den skola, hvars anförare han var, ingått fred med honom, kunde vi tryggt nalkas den förfärlige, som verkligen var en fasa för alla hufvudstadens skolor. Men för resten, bara man icke satte sig på tvären mot Kalle Utter, var han sjelfva välviljan och tjenstvilligheten, men blindt underdånig måste man vara.

Det blef nu det förtroligaste samspråk, och som vanligt klagade vi öfver rektor Trysén, trivialskolans despot den tiden, och den dagen hade han särdeles utmärkt sig: han hade under den nästförflutna lektionen utdelat lika många stutar som graderna af nådens ordning i Alnanders salighetslära, hvilken varit läsämne föj dagen. Allt var sålunda i färskt minne.

Kalle Utter lät oss tala ut, men derefter gaf han till en ryslig ed, ty han kunde äfven svära som en fullvuxen.

»Det ska vara Clara-råttor för att inte kunna hugga tassarne af en enda katt,» tilläde han under ett medlidsamt löje; »ni skulle sett, hur jag skött min. Han klöste som en lo när jag kom till skolan, men nu är han len och mjuk som en silfverkanin. I går hade jag riktigt roligt åt gubben. Han hade varit ute och kom in i sin sängkammare, som är innanför skolsalen. Men hvad får han se, när han kommer in? Jo, sig sjelf liggande på soffan i peruk, nattrock, pipan i ena handen och snusdosan i den andra. Då slog han sig, pustande, ned på en stol och sade: »Det är inte beskedligt af dig, Kalle, att göra så der,» och blef hvit om nästippen, som han alltid blir, när han är ledsen. Detta gjorde mig ondt, och jag sprang upp från soffan, kastade af mig morgonrocken och peruken — det var hans helgdagsperuk —'och så sprang jag hem, gjorde en strut af ett helt kardusark och tömde min fars snusbutelj deri. Derefter tog jag ur mor mins skafferi en bytta smör och en knippa stångkorf och sprang med allt detta tillbaka till skolan, helsade från mor min och gaf alltsammans åt hofpredikanten. Då blef han röd om nästippen igen, som han alltid blir när han är glad, och sade: »Du är ändå en beskedlig toker, kära Kalle; helsa din mor och tacka henne för snuset, smöret och korfvarne 1» Så står det till oss emellan; men ni låter göra med er som man vill, era gråpojsarel»

Vi prisade högljudt ett så godt förhållande mellan, lärare och lärjungar och funno vårt öde ännu beklagansvärdare;