Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

men hvad var att göra? Vi voro i ungefär samma ställning som råttorna i fabeln. Dessa hade beslutit, att en skallra skulle bindas vid kattens hals, för att derigenom redan på afstånd kunna varnas för honom; men när det gälde hvem som skulle fastbinda skallran, då krusade alla för detta förtroende. Vi kände, att vi behöfde en kraft stående utom oss, och hvem kunde vara lämpligare dertill än Kalle Utter, hvars uppgift tycktes vara att i alla skolor höja frihetens banér och som i sitt eget lilla samhälle så lyckligt genomfört den stora reformen. Så uppgjordes vid brunnen den plan, hvilken, några dagar derefter utförd i vår skola, sedermera länge var föremål för så väl äldres som yngres samtal och utläggningar inom hufvudstaden.

Det var en morgon i början af februari, så mulen, att vi hade lamporna tända i rektorsklassen. Rektor Trysén satt i sin stora länstol i katedern, lika mulen som dagen, och mulen var han alltid, i synnerhet när han grälat med skolans gamla städerska, hvilket ofta hände och fallet också varit denna morgon, enligt uppgift af en af gossarne i klassen, som lyssnat dertill. Städerskan hade nämligen berättat för rektorn, att, under det hon städade i klassen, hade djefvulen med horn och klöfvar tittat in genom dörren, i synbar afsigt att uppsluka henne. Rektorn hade då försäkrat, att djefvulen endast fanns till i dumma varelsers inbillning och att, i fall han fanns till och prompt ville uppsluka någon, så hade han alldeles för god smak för att kunna åtnöja sig med gamla skolstäderskor. Detta hade så förargat skolans gamla trotjenarinna, att hon genast på stället uppsagt sin tjenst under förklaring, att hon, såsom en sann kristen, icke kunde lefva under en så gudlös styresman. För öfrigt vore hon så god som någon annan och behöfde icke ratas, det månde vara af hvem som helst. Efter dessa ord hade hon kastat skyffeln efter rektorn, hvilket anses för ett kraftigt besvärjelsemedel mot hin onde. Rektorn hade rytit som ett lejon och blifvit blossande röd i ansigtet, och det var denna rodnad som ännu skymtade fram genom molnet på hans ansigte, der han nu satt i katedern. Hade han kunnat behandla den gamla skolstäderskan såsom han vanligtvis behandlade sina disciplar, så hade han nog återfått sitt goda lynne.

Rektorn slog upp latinska syntaxen, hvilken stod främst på dagordningen, och lät derefter sin skarpa blick öfverfara