Sida 21
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
klassen, liksom sökte han redan det offer, som skulle återställa jemvigten i hans lynne. Alla förstodo vi denna blick; men det fanns åtskilliga af oss, som den gången icke kände den fruktan derför, som vi säkerligen annars skulle erfarit. Slutligen stannade blicken på en gosse med namnet Sundberg, son till en kakelugnsmakare i Clara församling, en af naturen tjurskallig pojke, men som blifvit än ytterligare förhärdad genom rektor Tryséns kända undervisningsmetod. Han var alltid den gifna delinqventen, i fall allt annat svek. Också sökte han alltid bereda sig dertill. För att skydda den del, som värst var utsatt för rektorns rotting, hade han en gång begagnat en skrifbok. Men rektorn, hvilken snart hörde, att smällen icke var den vanliga, den naturliga, tvang honom att borttaga detta konstlade hinder för rättvisans skipande. Liksom en viss konung af Preussen, ville rektorn icke veta af något skrifvet papper mellan sig och sitt älskade folk. Sedermera gång efter annan försökte Sandberg än med ullkardor, än med små dunkuddar, än med färska lerkakor, dem han sjelf bakat hemma, än med . . . Men det är omöjligt att minnas allt. Nog af, alltid var det något nytt för Sundberg att uppfinna, liksom för rektorn att efterspana, och outtröttliga i sin ifver voro de båda.
»Nå,» började nu rektorn, »hur är det nu, Sundberg? Kan du uppräkna de nomina, som göra undantag från den allmänna regeln, att orden med ändeisen es af tredje och femte deklinationerna äro feminina?»
Sundberg började:
»Pes, aries, palmes, cum limite stupis.»
»Bah!» röt rektorn; »om igen!»
Sundberg började om igen:
»Pes, aries, palmes, cum limite stupis.»
»Jag skall ge dig för stupis, jag!» skrek rektorn; »fram med rottingen! Du sa stupis i stället för stipes, du hade någon mening med det, din spåman! Du menade säkert framstupis, ha, ha, ha, ha! Der är bänken och framstupis med dig, ha, ha, ha!» tilläde rektorn, skrattande åt sin ordlek.
Trysén sköt glasögonen uppåt pannan ■— det vanliga förebudet till exekution — och under det custos för veckan framtog den fruktade ferlan, gjorde rektorn delinqventen några frågor, ty han ansåg sig böra iakttaga en viss rättegångsordning. Frågorna voro de vanliga, och det var lika riskabelt att besvara dem med ja som med nej. Första
Källa: Project Runeberg ·