Read Runeberg

Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

Originalsida 51
Originalsida 51
Originalsida 50
Originalsida 51
50–51

Sida 51

Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826

DET HEMSKA HUSET.

51

»Hvem är denna pojke?» frågade hon honom, och jag hörde honom nämna mitt namn och äfven skolans som jag gick uti.

»Har någon annan varit inne?» frågade hon vidare.

»Nej, mor,» svarade Olle.

»Olycklig du, om du ljuger!» hotade qvinnan; »har ingen annan varit inne än han?»

»Nej, har jag sagt!» svarade Olle vresigt och kastade det ena benet öfver det andra.

Nu återkom mannen. Qvinnan gick emot honom, och de hviskade ånyo till hvarandra, men hvad de hviskade hörde jag ej. Att det rörde min ringa person, det kunde jag dock se af de blickar de oupphörligen riktade mot mig. Nu kom qvinnan till mig.

»Det var snällt af dig, min gosse, att följa Olle hem,» sade hon med en viss vänlighet i rösten; »och du ska få en smörgås, innan du går.»

Derefter gaf hon mannen ett tecken, och de försvunno begge bakom skärmen. Hvarken vänligheten i den der qvinnans röst eller hennes bjudning på smörgås lugnade mig. Ångestfull vände jag mitt ansigte mot Olle och han på samma gång sitt mot mig.

»Sitt stilla!» hviskade han till mig; »inte ett ord, inte en knäpp! Eljest är du stukad.»

Derefter såg jag Olle Lund skjuta halfstöflarne från sina fötter och i strumporna på tåspetsen smyga sig fram till skärmen, till hvilken han lade ena örat och höll det så en stund. Han återkom dock snart, olycksbådande mörk i synen.

»Drag af dig kängorna, men tyst som muren!» hviskade han.

Jag lydde mekaniskt, drog af kängorna, men ej ett enda andetag. Derefter lade han ett finger på min mun och pekade åt fönstret, som vette åt gränden. Nu tassade han sjelf fram till fönstret, och jag tassade med. Han lossade fönsterhakarna och öppnade fönstret, men så varsamt, att icke ens jag, som stod bredvid, förnam det ringaste ljud.

»Ut med dig nu,» hviskade han; »spring! Spring som hade du fan eller rektor Trysén i hälarne efter dig!»

Ett hopp, och nu stod jag utanför fönstret.

»Vänta!» fortfor han, stickande sitt hufvud långt utom fönstret. »Olycklig du, 0111 du för någon rabblar om hvad

Källa: Project Runeberg ·