Sida 52
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
du sett och hört denna qväll! Och olycklig jag med! Jag får ändå se till, hur många refben jag har qvar, innan jag kryper till kojs i afton. Men jag tyckte det var skinn om dig ändå, fast det är tunnt och fast du trampar surkål som en käring vid Munkbron. Spring, spring!»
Det var hög tid. En ryslig svordom nådde mina öron, och jag uppfångade skymten af tvenne förfärliga ansigten, hvilka liksom flögo fram till fönstret. Jag satte af uppför gränden och in på Qvartersgatan, flög öfver Ladugårdslandet, jagade genom Claratrakten och stannade först vid min port.
Hemma blef det en stor uppståndelse, när jag så der kom sättande utan kängor. Ett par barnkängor äro icke alltid en småsak. De hade fastnat i snön, hette det; men med resten teg jag. Ännu hade jag icke klart för mig, hur det rätteligen hängde ihop med guldet och silfret hos Olle Lunds föräldrar. Men jag hade läst så många historier om skattgräfvare och om de ofantliga fynd sådana gjort, att jag trodde det var något ditåt. Säkert är, att jag ansåg mig ha undsluppit en stor fara och tänkte med tacksamhet på Olle Lund och hans refben. Vakande eller sofvande, tänkte jag på honom och dem.
Men ett par dagar derefter hörde jag omtalas, att man lyckats upptäcka gerningsmännen till en gröfre inbrottsstöld, som blifvit begången hos en guldsmed vid Drottninggatan, och att det stulna blifvit funnet i ett hus vid Nybergs gränd. Jag tittade i tidningen och fann, att upptäckten blifvit gjord morgonen efter mitt besök i samma gränd. Nu klarnade allt för mig, men jag blef icke mindre orolig för det. Jag tänkte nu äfven på kängorna jag qvarlemnat. Man kunde falla på den idén att vilja ha reda på deras egare, och denne egare tänkte med fasa på, att han kunde komma med i saken, såsom den der njutit gästfrihet hos sonen till sådana skattgräfvare. Lyckligtvis hörde jag icke något af dem och icke heller af Olle Lund.
Också fruktade jag länge för att möta honom. Men slutligen föreföll det mig, som hade jag en skuld till honom att betala. Jag sökte, men fann honom ej, återsåg honom aldrig, och himlen vete hvad som blifvit af honom! Men så ofta jag tänker på mitt äfventyr i det hemska huset, tänker jag på Olle Lund. Oafsedt den stora tjenst han vid det der tillfället bevisade mig, tyckte jag, att det hos honom
Källa: Project Runeberg ·