Sida 109
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Derefter bjöd han handen åt den beslöjade, som hastigt fattade den.
Men när hon väl kommit upp i vagnen och intagit sin plats, förde hon ögonblickligen gästgifvarens hand till sina läppar och kysste den genom floret.
Vagnen satte sig i rörelse.
Petter Alm såg med förvåning efter den bortilande vagnen, beklagande den arma svagsinta, som, oaktadt det ståtligaste ekipage, ändå hade så liten lycka och glädje i denna verlden.
»Kör, kusk! Fort, fortare!» ropade Aurora. »Kör så att hästarne skena!... Men om de också förde mig hän öfver skogar, berg och moln, skola de dock aldrig rycka mig undan denna bild, som förföljer mig och skall förfölja mig, liksom paradisets engel förföljde den första syndiga qvinna!» 
Källa: Project Runeberg ·