Sida 108
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Inte tåla champagne!» utbrast Marie, tömmande sitt glas i ett enda tag; »hvad skulle våra herrar i Stockholm säga, om de hörde er säga så, de som visst icke ha de starkaste hufvuden.»
»Åh, det är vanan blott, de äro vana vid mycket, de,» yttrade Alm.
»Men det är sannt, gifta karlar tycka sällan om champagne, det är alldeles för dyrt att bara bjuda hustrur på,» förklarade Marie, »och jag tar för gifvet att min herre är gift... Är det inte så?»
»Nej,» svarade Alm.
»Kanske enkling?»
»Nej.»
»Men så vill jag hålla vad, att ni snart står brudgum, inte så?»
»Nej.»
»Ni måtte väl inte vilja säga mig, att ni tänker gå ogift i hela ert lif?»
»Jo.»
»Det var besynnerligt... Skulle det då... nej, det är inte gerna möjligt... en så ung och hygglig karl som ni synes vara... Jag menar, skulle kanske någon olycklig kär...»
Aurora grep krampaktigt om sin väns arm, lutade sin mun till hennes öra och hviskade:
»Tig, tig!... Trots floret, läser jag qvalen i hans bleka ansigte!... Låt oss fara! Jag uthärdar ej mer!»
»Min skuld?» frågade Marie, ånyo vändande sig till gästgifvaren.
Denne sade priset, tilläggande:
»Men buteljen är ju nästan full?»
»Var god och gif den åt kusken... Vi måste genast resa... Jag förmodar ni är så artig och hjelper oss upp i vagnen, ty hästarne äro så ostyriga att kusken ej ett ögonblick vågar lemna dem åt sig sjelfva.»
De begge damerna lemnade kammaren arm i arm och begåfvo sig till vagnen.
Sedan Alm lemnat champagnebuteljen åt kusken, som redan intagit sitt säte, räckte den obeslöjade sin hand åt gästgifvaren för att af honom upphjelpas i åkdonet, hvilket också skedde.
Källa: Project Runeberg ·