Sida 148
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Jag tackar er på det förbindligaste, min herre!» svarade grefven; »men jag kan knappt röra mig ur stället... Jag fruktar att jag brutit af venstra benet.»
»Det är det vi skola undersöka,» yttrade Konrad; »tillåt mig derför bära in grefven.»
»Bära in mig!» yttrade denne något generad; »inte går det an.»
»Visst går det an,» förklarade ungresen med den lugnaste min i verlden; »var god och fatta mig ett tag om halsen... så der ja.»
Ögonblickligen satt grefven på den unge mannens venstra arm.
»Men kusken, den stackars kusken!» yttrade Konrad med en blick på den jemrande karlen; »håll mig säkert om halsen, herr grefve, medan jag något böjer mig ned för att...»
»Ni måtte väl inte tänka bära honom med!» inföll grefven; »inte går det an!»
»Visst går det an,» svarade byggmästaren, och nu satt kusken på den högra armen.
Det var en vidunderlig figur, som då visade sig på den lilla vägen upp till Berga, en värdig representant af samhällets hufvudklasser, den högre-, medel- och den lägre klassen.
För en sådan fullkomlig sammansmältning fordras många statsrevolutioner, eller också blott en kullstjelpning i en af våra nordiska backar.
Husbonden och tjenaren betraktade hvarandra med underliga ögon. Begge, med armarne om sin befriares hals, kommo naturligtvis i den förtroligaste beröring med hvarannan, hvilket icke gerna kunde vara i grefvens smak, och måhända var kusken särskildt besvärad af att sitta på högra armen, när hans höge husbonde satt på den venstra.
Vidundret kom emellertid fram och upplöstes till ömsesidig tillfredsställelse.
Bud skickades genast efter klockaren Malm för herrskapets och kuskens räkning samt efter en smed för ekipagets.
Om ungresen på Berga äfven bar in vagnen och hästarna, förmäler icke historien.
Klockaren infann sig med sin gamla medicinallåda under armen.
Källa: Project Runeberg ·