Sida 147
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
delen af sin kropp, tillkännagifvande på samma gång sitt lidande och sin oförmåga att kunna hjelpa till med något.
Den unge byggmästaren hastade ögonblickligen till vagnen och öppnade den dörren, som nu för tillfället vette åt skyn, och drog snart fram ur djupet af vagnskorgen en ung qvinna, afsvimmad och blodig i ansigtet.
»Åh, inte så farligt, Gud vare lof!» sade han efter en blick på den afsvimmade. »På ögonblicket är jag åter.»
Derefter, och utan att i ringaste mån synas besvärad af sin börda, tog han vägen till gården, men var snart, såsom han utlofvat, tillbaka.
»Hur i himlens namn är det med henne!» ropade den resande, seende den unge mannen återkomma tomhänd.
»Bara en svimning, som snart går öfver,» tröstade Konrad; »hon är nu i vår gamla förståndiga hushållerskas vård och blir snart bättre... Men huru är det med er sjelf, min herre?»
»Jag är som jag vore mörbultad,» svarade den resande; »måtte fan ta alla backar i Sverige!»
»Om han det ville göra, gjorde han oss verkligen en himmelsk välgerning,» tillade Konrad; »men hur kan det vara med kusken?»
Kusken började komma sig före.
»Aj, aj, aj! Jag är en förlorad menniska!» jemrade sig denne.
»Befalde jag dig inte, din usling, att du skulle hålla åt höger!» skrek husbonden.
»Då var det för sent, nådig herr grefve! Då voro vi redan omkull,» stönade kusken. »Aj, min stackars hustru och mina fattiga barn!»
Under samtalet mellan husbonde och tjenare arbetade vår byggmästare för att få hästarna på benen, hvilket slutligen lyckades. Derefter tog han ett tag i vagnen och satte äfven den på sina fyra hjul.
Hade grefven och hans kusk icke varit upptagna af egna bekymmer, skulle de ha häpnat öfver den lätthet och hastighet, hvarmed den unge jätten ensam verkstälde detta svåra arbete.
»Behagar nu grefven taga mig under armen,» sade hjelparen i nöden, »så skall jag leda grefven in till mig, ty det torde dröja, innan resan kan fortsättas.»
Källa: Project Runeberg ·