Sida 146
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
jagthundars skall smög sig ur sitt kök, säker på att aldrig gå tomhänd tillbaka.
Denna föga märkvärdiga, men för utvecklingen af vår berättelse icke alldeles betydelselösa händelse inträffade kort före Alms olyckliga vurm för teatern. 
*
Fem år derefter satt Konrad Pettersson en något regnig afton i början af juni månad i sitt arbetsrum på Berga, sysselsatt med tvänne ritningar, den ena till ett bränneri, hvilket samma sommar skulle uppföras på det stora säteriet —näs, och den andra till en stallbyggnad, som hans vän gästgifvaren beställt.
Han satt vid öppna fönstret, njutande mera af det uppfriskande vårregnet än af ett arbete, som så föga tog hans skönhetssinne och uppfinningsförmåga i anspråk.
Då förde vinden till hans öron nödrop ifrån Berga backe.
Icke öfverraskad, ty dylika rop från samma håll hade han flere gånger hört, skyndade han ut och varseblef midt i backen just vid den farliga svängningen åt venster en kullstjelpt täckvagn med tvänne likaledes kullkastade hästar.
Helt nära vagnen låg en sanslös karl i livré, förmodligen kusken, och några alnar derifrån uppreste sig en medelålders herre, så öfversmetad af lera, att en vän knappast kunnat igenkänna honom.
»Vagnen, vagnen! Det är någon i vagnen!» ropade den resande, i det han med händerna på sina begge knäskålar och under de förfärligaste grimaser vred den öfre
Källa: Project Runeberg ·