Sida 145
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»God middag!» helsade hon tillbaka, men visst icke med vänlighet.
»Jag har ofta gått förbi kommissariens gård,» underrättade Konrad.
»Såå.»
»Och då har jag alltid tänkt på en och samma sak.»
»Och hvad skulle det vara?»
»Att jag aldrig sett rök i skorstenen der på taket.»
Ett bittert leende sväfvade öfver gummans tunna läppar.
»Kokas det aldrig i spisen,» återtog Konrad, »reser sig skorstenen blott för syns skull?»
Gumman betraktade den frågande med butter min.
»Det anstår icke ungt folk att gyckla med ålderdomen,» svarade hon slutligen.
»Min egentliga mening,» fullföljde han, »var att fråga, om det röker in i köket, ifall man lägger en hare på stekspettet der inne?»
Dervid drog han upp ur skjutväskan en nyss skjuten hare och räckte den öfver gärdesgården.
Gumman stod en stund tvekande.
»Är det herrns mening att få sin hare stekt i mitt kök?» frågade hon med ett uttryck i rösten, som tydligen lät förstå, att en så obillig önskan icke stode i hennes makt att uppfylla.
»Nej, för ingen del,» skyndade Konrad att svara, ty han förstod henne ganska väl; »i samma stund jag lemnar haren ifrån mig, är den naturligtvis icke mera min.»
»Jag får den då till skänks!» yttrade den gamla med glädje; »jag har aldrig ätit hare i mina dar.»
»Var då god och tag den,» uppmanade Konrad, »och smaklig måltid, ty haren är nu som bäst.»
Gumman närmade sig gärdesgården, emottog haren, smålog mot gifvaren och gick in i huset med sin fångst.
»Jag vet hvad procentaren skall göra, när han får se den der haren,» yttrade Alm.
»Och hvad skall han göra?»
»Gräla på sin hushållerska för det hon inte fick en hare till för jemna parets skull,» svarade Petter.
»Nåväl, härnäst ger jag henne maken,» svarade Konrad.
Också var det ej för sista gången samme välvillige jägare stannade utanför samma gärdesgård och skänkte något af sitt byte åt mamsell Sara, som så ofta hon hörde hans
Källa: Project Runeberg ·