Sida 144
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
varaktigare än pannans tillfälliga rynka. Låt qvinnan, om hon är i tillfälle dertill, sjelf få utse åt sig en man, och hon skall merendels alltid välja den rätte. Så underbar är instinktens förmåga.
Hon vet, att allvaret har en fast rot och att det skall bekämpa och bryta verldens storm, som med förstörelse hotar lifvets och ungdomens rosor, och om det ej helt och hållet kan besegra denna storm, skall det likväl förmildra hans kraft; kan det ej hindra stjelken från att böja sig, skall det åtminstone rädda knoppen och blomman.
Som Berga gård ligger mycket nära klockargården, så följer det af sig sjelft, att Konrad Pettersson ofta helsade på den hederlige klockaren Malm och hans familj; men den person, med hvilken han mest umgicks, var vår bekante Petter Alm. De voro jemnåriga och hade från barndomens första dagar varit lekkamrater.
Barndomen älskar för sina nöjen hvarken domare eller vittnen; den vill blott ha medbrottslingar, det vill säga, lika unga och lika goda »kålsupare», som det heter, och de, som mest öfverensstämma, grundlägga tidigt ett fostbrödralag, som står profvet mot många vexlingar i lifvet. När Konrad återkommit från Stockholm, var Petter Alm nästan den ende han sökte, och så ofta deras tid det medgaf, voro de på jagt tillsammans.
Det var efter en sådan jagt de begge vännerna en förmiddag stannade utanför den höga omhägnaden kring det bedröfligt bekanta Röda huset.
»Hör du, Petter,» frågade Konrad, »hvem är den gamla qvinnan, som står på procentarens trappa?»
»Hans gamla hushållerska,» upplyste Petter.
»Kan hon tala?»
»Hvarför frågar du det?»
»Hennes tunna läppar äro som de vore sammangrodda... Det var förskräckligt hvad hon ser utsvulten ut.»
»Det vankas inga stekar i detta hus, om man också för det guld, som der finns, kunde köpa alla ladugårdar inom Danderyd.»
»Jag har lust att språka med henne.»
»Gör det, om det smakar dig.»
Konrad närmade sig gårdesgården.
»God middag, mamsell lilla,» helsade han vänligt.
Källa: Project Runeberg ·
