Sida 143
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Sitt tillnamn »Ungresen på Berga» fick han för sin herkuliska gestalt och sin deremot svarande kroppsstyrka.
Tre mans börda ansågs lätt för honom; han kunde utan annat biträde än sina begge armar och sitt ena knä upplyfta och qvarhålla den tyngsta bakvagn, under det man fråntog, smorde och åter påsatte bakhjulen.
Man berättade, att en adelsman från södra Sverige, sjelf bekant för ovanliga kroppskrafter, enkom rest till Berga för att göra ungresens närmare bekantskap.
Omfamningen hade varit berserklik. En hel gärdesgård stupade dervid, och gärdet såg ut som hade plogen nyligen gått deröfver.
Adelsmannen glömde aldrig denna lustresa, fast han ogerna talade derom, och unge Pettersson yttrade: »Ovanligt, att en menniska reser så många mil enkom för att kostnadsfritt uppmäta främmande egor, men allra ovanligast, att han endast mäter dem med sin rygg.»
Hans ansigte var vackert och uttrycksfullt. Den unga damen på —näs, som besparat oss besväret att orda mycket om ungresens inre egenskaper, hade icke beskrifvit hans ansigte; men troligtvis var äfven detta upptaget i meritförteckningen, ehuru hon icke påpekade den punkten för andra.
Evas dotter låter ofta mycket gälla för en bisak i andras ögon, som likväl, åtminstone i början, varit en hufvudsak i hennes egna.
Det fanns i Konrads ansigte något som en qvinna alltid måste tycka om, nemligen ett naturligt och mildt allvar.
Hon kan på en bal fördraga en oupphörligt skrattande kavaljer. Kanske tror hon det höra till dansen eller dansmusiken; men en aning säger henne, att lifvet i allmänhet icke är att skratta åt och att allvaret är en säkrare ledstjerna än det eviga löjet.
Förskräckligt är att upptäcka en gubbes tanke på ett barns panna, och icke stort bättre att se andra något äldre ungdomar hopskrynkla sina ansigten liksom man hopskrynklar rosenfärgadt papper, allt för att låta påskina ett slags vishet.
De föreställa sig, att man ej kan vara vis utan ett dystert ansigte, då tvärtom visheten ofta gifver det åldrigaste anlete en glans, som fördunklar mången blomstrande kind.
Endast dåliga fysionomister låta lura sig af dessa grimaser. Qvinnan, om hon också icke känner verlden, känner att detta surmulna allvar icke är djupare och
Källa: Project Runeberg ·
