Sida 42
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Han såg Karin med sitt långa utslagna hår dansande bland hvirflarne af de gula löfven, dem höstvinden skakat ned från de suckande träden.
Den befängda fantasibilden hade brustit som en bubbla vid verklighetens hårda andetag, och när den brast, såg den arma flickan sin lyckas farkost ohjelpligen sjunka, såg blott mörker och förtviflan lägra sig öfver det djup som slukat dess sista spillror.
Smörblomman i Danderyd hade blommat ut. Karin var vansinnig.
På det dårhus, dit hon fördes, egnades henne den ömmaste vård, ty icke blott hennes föräldrar, utan äfven Erik och hans hustru jemte andra vänner omgåfvo henne med sitt deltagande och sin hjelp. I fyra års tid satt hon i sin snygga, rymliga cell, gripen af ett stilla vemod och lekande med sitt långa gula hår, utan att tala, utan att igenkänna någon af sin omgifning.
Först i den stunden dödsengeln i sin barmhertighet vidrörde hennes lif, ljusnade hennes förstånd. Hon tyckte att hon vaknat efter en lång sömn, en lång natt. Hon syntes lycklig af sina föräldrars närvaro. Hon smålog mot Erik, som lutat sig öfver hennes bädd; och när hon dog, dallrade hennes sista tårar på den hand, som hon i lifvet förskjutit.
*
Källa: Project Runeberg ·
