Sida 43
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
3.
Hurusom Hin Onde räddar kyrkans silfver.
Klockaren Malm satt en kulen qväll i slutet af oktober månad hemma vid sitt skrifbord, jemförande åtskilliga kyrkräkningar med deras bifogade verifikationer, då hans hustru inträdde, synbarligen mycket trött och än mer bedröfvad.
Hon hade också haft mycket för sig denna dag; en större slagt med dertill hörande bestyr, vanliga på landet den tiden af året.
»Vet du, Malm,» sade hon, »jag riktigt sörjer min stackars ko, min vackra, snälla Rosenkulla.»
»Jojo,» svarade klockaren, utan att se upp från sina räkenskaper, »alla skola vi den vägen vandra.»
»Hvad i himlens namn säger du, Malm!» utbrast hustrun förvånad.
»Jojo,» fortfor mannen, »alla skola vi ha samma slut... i dag dig, i morgon mig.»
»Bevare oss Gud för ett sådant slut!» ropade frun, stirrande på mannen.
»Hvad var det du sade, min gumma?» frågade den tankspridde klockaren, mötande sin hustrus blick.
»Ska vi alla ha samma slut som Rosenkulla... hur kan du falla på sådana tankar?»
»Jag tänkte på nämndeman Lars Larssons hustru, som afsomnade i går,» förklarade Malm. »Jaså, Rosenkulla är slagtad... stackars kritter!... I lifvet gaf det oss sin mjölk, och efter döden ger det oss sin kropp till vinterföda... Hurudant är köttet, mor?»
Källa: Project Runeberg ·
