Sida 271
Kråknästet ...
Ordande detta, tog han noga sigte på det ifrågavarande hålet, och just i detsamma han sade det sista ordet, satte han den skarpt broddade dobbskon midt emot det ställe af rutan, utanför hvilket hålet på luckan var, och med en öfvad biljardspelares skicklighet gjorde han en stark stöt tvärtigenom både rutan och hålet.
»Aj, för tusan, jag råkade slå ut rutan!» ropade han.
Men änskönt detta afgafs med ganska stark stämma, hördes likväl utifrån det förskräckligaste, med svordomar uppblandade jemmerskri man någonsin kunde höra, och om man genom den tillskrufvade luckan kunnat upptäcka hvad som tilldrog sig på gatan, skulle man ha sett en herre i kappa med ena handen om ena örat jaga utåt Nya vägen, stundtals hoppande till af smärta, men oupphörligt tjutande som en sårad varg.
En olycka kommer sällan ensam.
Källa: Project Runeberg ·
