Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 6. Taflor och berättelser. Del 1

Originalsida 154
Originalsida 154
Originalsida 154
Originalsida 155
154–155

Sida 154

Berättelser efter klockaren i Danderyd ...

Sedan byggmästaren fört sin gäst så mycket omkring som han ansåg hennes fina och ovana fötter kunna tåla, vände han om hem med henne. De togo vägen genom trädgården.

Fröken Marie Louise stannade derstädes, nyfiket betraktande en ofantlig trädstam, som, fri från grenar, qvistar och bark, spirade upp mot höjden, bärande på sin topp en gyllene flöjel.

»Hvad är det för en stam?» frågade hon.

»Det är en tall, som jag låtit föra från skogen, afqvista, skala och sedan sätta ned i jorden,» svarade byggmästaren.

»För hvad ändamål, om jag får fråga?»

»När jag länge suttit framför mitt arbetsbord och känner mitt bröst något beklämdt af den ihärdiga lutningen öfver ritbrädet, skyndar jag ut i trädgården, klättrar några hvarf upp och ned på stammen der, hvarefter allt blir godt igen.»

»Hvad! Ni skulle verkligen kunna...»

»Komma upp till flöjeln... ja visst, nådig fröken!... Om ni tillåter, vill jag försöka ett hvarf.»

»Det vore roligt att se,» yttrade hon, »bara jag vore säker på att ingen fara skedde.»

Den unge jätten, vigare än en katt, klättrade med ovanlig hastighet uppför stammen ända till jernstången, som uppbar flöjeln.

Marie Louise betraktade detta mästerprof med blandade känslor af förvåning och ängslan, ty hon såg den grofva stammen svigta för sin beherskares tyngd.

Ungresen på Berga fattade med venstra handen om jernstången närmast intill flöjeln och aftog med den högra sin halmhatt, svängande den i luften och helsande vördnadsfullt sin åskådarinna på jorden.

»Härifrån,» ropade han, »ser jag hela dalen med Danderyds kyrka midtuti... Har fröken någon helsning till kyrkan, skall jag genast ha den äran framföra den.»

»Nåväl,» ropade hon, numera lugnare och följaktligen mycket road af detta för henne så ovanliga uppträde, »bed kyrkan skaffa sig ett bättre torn i stället för den der fula klockstapeln.»

Konrad formade högra handen till en lur och förde den sedan till munnen.

»Till punkt och pricka uträttadt,» förkunnade vindflöjelns granne; »är det något mera?»

Källa: Project Runeberg ·