Sida 153
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
en dag, och den skall likväl ändå haka sig fast vid väldet med sina qvinnors händer.
Värden och hans unga gäst umgingos redan så förtroligt, som om de länge varit bekanta.
En sanning är det ock, att förtrolighet hastigare uppkommer mellan personer af olika samhällsställning än mellan folk af lika, förutsatt likväl att de stå på ungefär samma bildningsgrad. De anse sig icke ha något att befara af hvarandra.
Icke hade fröken Marie Louise vågat emottaga så många buketter af en grefve eller baron i Stockholm, och för allt i verlden skulle hon icke ha visat sig för en sådan herre med sin stora musch på näsan. Men hvad var det värdt att besvära sig för en byggmästare på landet?
Dessutom gör det första minnet af en nyss öfvergången fara menniskor alltid något spakare och naturligare, åtminstone så länge plåsterlapparne sitta qvar.
Hvad vår hjelte beträffade, gick hela hans sträfvan ut på att roa den unga flickan, utan ringaste afsigt att söka behaga henne.
Troligt är att han, i likhet med andra ynglingar, äfven haft sina förföriska drömmar. Hvilken yngling har ej någon gång i sin dröm vandrat vid en underskön prinsessas sida — fröknar och mamseller äro icke nog för en dröm — gått med henne öfver blommande fält vid randen af sorlande bäckar? Huru ofta har han icke låtit henne falla i den brusande strömmen för det nöjet att få dyka efter henne, och sedan låtit henne rulla utför klippans brant, för att sjelf få rulla efter till hennes kunglig höghets räddning? Någon gång i vårt lif ha vi alla varit lika goda rojalister, färdiga att offra oss för diademet, naturligtvis i det hopp att sjelfva få dela det.
Men man vaknar snart ur den drömmen, likasåväl som ur andra. Blir man sedan klokare? Säkerligen. Blir man lyckligare? Möjligtvis. Men gladare — det blir man aldrig.
Fröken *** var en härlig frukt, men den satt för högt i kronan på samhällets klippta träd för att kunna plockas af Konrad Pettersson, så reslig och stark denne än var.
Detta skulle han ha sagt sig sjelf, i fall han kommit att tänka på den saken; men det var just det han icke gjorde, och derför var han lika obesvärad som den högadliga damen.
Källa: Project Runeberg ·