Sida 75
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
ni bör inte se bister ut för det... Men, min Gud, tänk om jag fått kopporna!»
Hvad hade det gjort! höll Petter på att säga, men teg dock visligen. Anade han kanske att detta yttrande föga skulle ha sympatiserat med den unga vackra damens tanke i denna sak?
»Men så bjud mig då er arm, ni ser ju hur trött jag är!» påminde hon, utan vidare krus läggande sin om Petters.
Petter såg sig skygg omkring. Ibland blyges man för sin lycka.
»Nu kan jag berätta er, att jag ändtligen fått bref från min direktör,» återtog hon, under det de fortsatte promenaden hemåt; »han är nu i Gefle med sin trupp, och jag måste ovilkorligen resa dit i morgon.»
»I morgon, redan i morgon!» mumlade Petter, icke nöjd med den underrättelsen.
»Är det för tidigt, det, kära Alm?... Har jag inte länge nog legat er alla till last?»
»Jag kan just inte säga det,» menade Petter; »tvärtom har det varit så roligt...»
»Att ligga sjuk på Ensta?» afbröt hon honom skrattande.
»Ack, min Gud, inte kunde det vara min mening!» svarade Petter, som blott menade, att en sjukskötare icke alltid har så tråkigt.
»Om ni i eftermiddag ville följa mig till Malmens,» yttrade hon vidare, »så fick jag ta afsked af dem... Detta afsked kommer att smärta mig.»
»Och äfven dem, de hålla mycket af er,» sade Petter.
»Det kostar också mycket på mig att skiljas från er, goda Alm!» försäkrade hon.
»Och äfven jag... äfven jag skall...»
»Men, min Gud, ni blef så blek i en hast!» ropade Aurora och stannade.
»Åh nej,» lugnade henne Petter, »jag är ibland något ansatt af svindel och det när jag gått mycket... I dag har jag säkert marscherat mina två goda mil... Men låt oss fortsätta vår väg, det är bättre nu.»
»Ni som annars ser så stark och frisk ut,» fortfor hon ännu orolig, »har ni aldrig talat med herr Malm om denna åkomma?»
Källa: Project Runeberg ·