Sida 145
Liket öppnas väl inte förr’n i morgon?» frågade han derefter, vändande sig till läkaren.
»Ja, i morgon,» svarade denne, läggande ihop sina saker för att gå.
»Så framåt marsch då, bror Kron!» kommenderade Ek; »hvem kunde väl föreställa sig, att äfven du skulle vandra all verldenes väg? ... För gammal vänskaps skull låter jag dig emellertid välja mellan bottenvåningarna under Kastenhoff och rådstun ... Men det der få vi tala om under vägen ... Kastenhoff ligger närmare, och det vore kanske det tjenligaste ... Tusan må gå öfver Norrbro i ett sådant väder ... Framåt marsch!»
Den stackars enklingen sökte visserligen öfvertyga sin vän Ek om dennes otidiga tjenstenit och förehöll honom både i stränga och milda ordalag det orimliga såväl i anklagelsen som häktandet; men ingenting halp. Han vände sig derefter till assessor Hagel; men icke heller denne ville höra på det öra, som Kron önskade. Han måste lemna sitt sorgliga hem och fick knappast så mycket anstånd, att han hann gifva sin gråtande son några ord till tröst, försäkrande honom om ett snart återseende.
Sedan de fyra aflägsnat sig, Kron, Ek och de tvänne handtlangarne, fattade assessorn den gråtande gossens hand och betraktade honom med innerligt deltagande.
»Inte kan du stanna ensam qvar i denna olycksboning,» sade han.
»Jag vill gå med pappa, jag,» svarade Albert med blicken på dörren.
»Det kan du inte, min gosse.»
»Då blir jag hemma hos mamma,» ropade sonen, skyndande till soffan, hvarpå moderns lik låg, liksom ville han söka skydd hos den döda.
»Det går inte heller an, kära barn!» förklarade läkaren, dragande gossen ifrån soffan; »det är bäst att du följer hem med mig ... Det är ändå en tröst i bedröfvelsen.»
*
Källa: Project Runeberg ·