Sida 146
Sjuttonde kapitlet.
Skatten.
Höstnatten var inne. Från dess svarta, täta vingar skakades floder af regn ned öfver hufvudstaden. Här och der flammade en blixt, åtföljd af aflägsnare åskors mullrande, hvaruti brandvakternas föga melodiska toner och tornlurarnes ännu mindre behagliga ljud instämde.
Tvänne personer, en karl och en qvinna, stodo i förstugan till det hus, som varit bebodt af gevaldiger Kron och hans familj, men nu så hastigt och oförmodadt blifvit öde, sedan hustrun aflidit, mannen af vakt blifvit bortförd och sonen af den hederlige läkaren medtagen till dennes hem.
Karlen, en jättelik gestalt, bar en lykta, vid skenet hvaraf han noga undersökte en jernbeslagen dörr i förstugan.
»Två bommar och fyra hänglås,» mumlade han; »käringen förstod sig på att väl förvara sina skatter ser jag ... Den, som ville såga af de här stängerna och dyrka upp de här låsen, behöfde, min själ, åtta dagar på sig ... Tag hit nycklarne, Karin.»
»Här äro de.»
»Godt! ... Håll du i lyktan så länge ... Det här skall gå som en dans.»
»Slamra inte så hårdt med nycklarne ... Någon kunde höra oss.»
»Bekymra dig inte, min flicka ... Porten till gatan är ju stängd?»
»Ja, visst är den stängd.»
»Och inte bor det heller någon i det här huset, det vet du ju.»
»Ja, men någon af husfolket i det andra kunde vara uppe.»
»Bah! ... När åskan går, så sofva menniskor som stockar och stenar.»
»Släpp inte bommarne så hårdt mot stengolfvet ... Inte så hårdt, hör du!»
Källa: Project Runeberg ·