Sida 161
»Du är säker på att han har hos sig den biljett, jag i går skickade honom?»
»Jag såg honom stoppa biljetten i sin plånbok ... det är hans gamla vana att visa sina bekanta alla kärleksbref han mottager.»
»Och du tror, att han äfven för sina vänner visat min biljett?»
»Det är jag viss om ... min förträfflige husbonde består af tre egenskaper: dumhet, högmod och skryt ... tro mig, hela verlden kan redan din biljett utantill.»
Zigenerskan brast ut i skratt, hvaruti zigenaren på det lifligaste instämde.
»Här har du pengarna, Bruno,» yttrade Anna efter några ögonblicks förlopp, i det hon tog sedlarna ur plånboken och gaf honom dem.
»Tack, Anna! ... Jag skall förvara dem för vårt gemensamma bästa.»
»Nej, icke för detta ändamål!» utbrast hon med häftighet; »det är stulna pengar, och blod klibbar vid dem ... jag ryser blott jag tänker på dem.»
»Sådana galenskaper!»
»Förstör sedlarna!... Bränn upp dem! ... Jag vill det, Bruno!»
»Du yrar, Anna!»
»Dessa pengar kunna röja oss.»
»Omöjligt ... Hon, som samlade och gömde dem, finnes ju icke mer i lifvet ... icke en gång mannen visste af dem och ännu mindre någon annan.»
»Nej, vi få inte behålla dem ... vi måste göra oss af med dem!»
»Kanske vi skola återgifva dem till den stackars gossen?» frågade Bruno med ett ironiskt leende; »han är ju den egentlige arftagaren, han.»
»Intet skämt, Bruno! Jag tycker inte om sådant.»
»Nå, hvad skola vi göra då?»
»Tag hit dem igen.»
»Du är besynnerlig,» mumlade Bruno, lemnande henne tillbaka sedelbundten.
Anna Jolanta förde sedelbundten mot ljuset och påtände den.
»Hvad elden gömmer,» sade hon derunder, »är bäst förvaradt ... se hur vackert det brinner, min vän!»
Källa: Project Runeberg ·