Sida 169
»För min räkning?»
»Ja, det sade han.»
»Då ljög han, den skurken ... Men det var inte första gången.»
»Nej, det var det visst inte,» medgaf betjenten med naturlig höflighet.
»Den latryggen ... den odåganl»
»Det är han visst det,» vitsordade betjenten; »högmodig och stursk mot alla.»
»Behandlar och hundsar oss värre än nådig grefven sjelf,» tillade kusken.
»Jag skall rekommendera honom hos polisen till fem och tjugu,» försäkrade grefven.
»Ack, hvad det vore väl!» bedyrade betjenten med den djupaste bugning.
»Det skulle göra honom förbannadt godt, hans nåd!» instämde kusken.
»Se så, kör hem nu ... ni behöfde något hvar era fem och tjugu ... de skola också komma i sinom tid, lita på det... kör långsamt, Grönlund ... gif hästame dubbel ranson för natten ... det är billigt, att, när man sjelf har roligt, man också tänker på andra,» tillade han sakta, i det han klappade de stolta, oroliga djuren på deras halsar.
Betjenten hoppade upp på kuskbocken och tog plats bredvid kusken, hvarefter det grefliga ekipaget satte sig i rörelse och rullade bort.
Grefven kastade en slängkyss efter de svarta trafvarne. Näst sig sjelf älskade han sina hästar. Om det funnits en skyddsförening för hästar, så skulle grefve Lejonborg blifvit ordförande deruti. Osäkert är likväl, huruvida grefvens omsorg hade sträckt sig till andra än till pauvres honteux bland de ädla djuren, emedan åkarkampar voro hans afsky och bondkrattor hans syndabockar, när han någon gång på landsvägarne nödgades tåla dem för sin vagn.
Derefter gick grefve Lejonborg in i huset, hoppade med bevingade steg uppför en mindre stentrappa och knackade på en dörr i korridoren till bottenvåningen.
Dörren öppnades inifrån, och en snyggt klädd gumma visade sig.
Det var samma gumma, med hvilken vi förut gjort bekantskap, dels på Hästholmen, dels på vägen utanför Skanstull.
Källa: Project Runeberg ·