Sida 170
Det var mor Stina, mamsell Branners uppasserska.
»Välkommen, tusenfaldt välkommen, nådig herr grefve!» helsade mor Stina.
»Tack, min snälla gumma!» besvarade grefven välkomsthelsningen, i det han lade i hennes hand en blank riksdaler och steg in i rummet, hvilket var tapetseradt och möbleradt i likhet med en vanlig sal.
Gumman neg och förlorade sig naturligtvis i en flod af tacksägelser.
»Hur mår mamsell?» frågade grefven, lemnande sin kappa åt mor Stina.
»Hon mår så väl så ... hon är så söt och vacker i afton,» svarade denna.
»Det är hon ju alltid, min gumma,» yttrade grefven, i det han med en liten fickkam putsade sina granna polissonger.
»Men så vacker som hon är i qväll, har jag aldrig sett henne förr,» bedyrade mor Stina; »och så grann klädning hon har på sig ... en drottning kan inte vara storståtligare.»
»Säger du det, min rara gumma! ... Mamsell tar väl inte emot någon annan i qväll?»
»Hvem skulle hon då ta emot? ... Det går ju inte någon annan hit än nådig grefven ... och inte är det värdt att någon annan försöker det heller.»
»Jag vill hoppas det,» yttrade grefven och närmade sig dörren till ett inre rum.
Det rum, hvaruti grefven nu inträdde, var ett mindre förmak, men försedt med dyrbara möbler. Från taket strålade en rik krona med många vaxljus, och golfvet var betäckt med en turkisk matta, hvilken elastiskt gaf efter för den inträdandes fot. En aromatisk doft fågnade grefvens näsa.
På en af fönsterpallame satt lilla Julia med mor Stinas katt framför sig, öfver hvars bugtande rygg hon sökte fästa en stor, grann docka.
Zigenerskans dotter var så fördjupad i detta försök, att hon icke en gång märkte den förnäme uppvaktaren i modems granna förmak.
»Ah, se min charmanta Julie!» yttrade grefven; »jag tror du vill lära dockan rida ... fy, sådan häst du skaffat din vackra docka!»
Flickan såg på honom med sina stora svarta ögon, och dessa hade i detta ögonblick icke det blidaste uttryck. Kattens
Källa: Project Runeberg ·