Sida 172
»Jag vill inte ha grefvens slant!» ropade Julia bakom honom; »jag bryr mig inte alls om den ... tag den ... se der ligger den.»
Grefven vände sig om och fann vid sina fötter den vackra dukaten.
»Är du tokig, flicka,» ropade han; »hvarför kastar du bort hvad jag gifvit dig?»
»Den som inte tycker om kisse, tycker jag inte heller om,» svarade Julia.
»Hå bevars ... jag måtte säga!»
»Kisse är mycket vackrare och mycket snällare än grefven,» komplimenterade Julia.
»Det var inte artigt, min flicka!»
»För han är en narr ... grefven är en narr,» förklarade Julia.
»Hvad säger du, unge!»
»Grefven är en narr ... grefven är en narr!» fortfor den lilla skönheten.
»Skäms du inte!»
»Det har mamma sagt... grefven är en narr ... ha ha ha! ... Skratta med du, kisse! ... Ha ha ha!»
Den lilla elaka skrattade af hjertans grund, och det föreföll grefven som om äfven katten grinade mot honom.
Grefven kände sig underlig till mods, utan att han rätt kunde begripa det. Man är icke alltid vid lynne att tåla att man blir utskrattad, om det också icke vore af andra än af ett barn och en katt.
Ju mer grefven betraktade flickan och katten, som tumlade om med hvarandra på golfvet, desto beklämdare blef han om hjertat.
Han tyckte sig skåda tvenne smådjeflar, lekande på den turkiska mattan, och det föreföll honom, som såge han gnistor spraka upp ur den förras blonda lockar och den senares ljusgula pels.
Han tyckte sig höra en röst, som ropade i hans öron: tillbaka, tillbaka! Vänd om, vänd om! — Men det är ej godt att vända om, då man står vid en skön qvinnas dörr och då denna qvinna, efter att länge ha skjutit en tillbaka, ändtli gen sjelf bjuder en till sig, beredd att kapitulera.
Grefve Lejonborg öppnade dörren och befann sig nu i samma boudoir, hvari läsaren en timme förut uppehållit sig, i sällskap med »rosen» och »korpen» från Knapekulla.
Källa: Project Runeberg ·