Sida 192
Grefve Lejonhorg, af naturen icke blodtörstig, hade således utgjutit blod. Men den milda naturen segrade snart, och han greps af en oemotståndlig darrning.
»Gif er, eller dör ni som en hund!» skallade i källarhvalfvet en förfärlig basröst.
Geväret föll ur grefvens hand. Källaren upplystes af flere ljus. Icke desto mindre svartnade det för Lejonborgs ögon, och han sjönk sanslös till marken.
*
Tjuguförsta kapitlet.
Sista villan.
När grefve Lejonborg återfick sansningen och öppnade sina ögon, fann han sig liggande på divanen i Annas boudoir och ett föremål för zigenerskans synnerliga omsorg och deltagande.
Hon gned hans tinningar med eau de cologne och höll under hans näsa en liten öppnad flaska, full af det starkaste spirituösa fluidum.
Men hvad som mer än allt annat lifvade hans domnade lifskrafter, var blickarne och orden af den varmaste ömhet, som flödade ur hennes ögon, från hennes läppar. Omsorgsfullare kan ej en moder vårda sitt barn, än hon i denna stund vårdade den stackars grefven.
Zigenerskans dyrbara silkesklädning var i ett förstördt tillstånd, och hennes långa, från guldkammarne lösgjorda hår ringlade sig i den vildaste oordning ned öfver ansigte och skuldror.
»Älskade Carl Gustaf!» talade hon, lutande sig öfver honom; »återkom till dig sjelf ... vakna, o vakna! ... Himmel! Han måtte väl inte vara död!»
»Jolante, Jolante!» stammade grefven med yrvakna ögon.
»Han lefver! Han lefver!» jublade Anna; »och ändå hade det varit tusen gånger bättre för den olycklige, om hans ögon tillslutit sig för evigt! ... Ack, min Gud!»
Källa: Project Runeberg ·