Sida 200
»Ja, när ni kom underfund med att polisen var er på spåren, sprang ni ju och gömde er dernere ... hvarför gjorde ni det?»
»Jag ville inte gerna att ...»
»Hvad ville ni inte?»
»Jag ville inte att någon skulle veta, att jag var här.»
»Nej, nej men, det tviflar jag inte på ... Men, herr grefve ...»
»Men, herr polismästare!» inföll Lejonborg, helt och hållet förlorande tålamodet, hvaröfver ingen må undra.
»Nå, hvarför ville ni inte det? Hvad var ni rädd för?» återtog polismästaren.
»Hå kors, det begrips ju, att jag inte kunde ... ni måtte väl inse, min herre, att jag inte ...»
»Jo, jo, det begriper jag nog,» yttrade polismästaren; »er naiveté är beundransvärd, min grefve!»
»Men jag bedyrar ännu en gång,» tillade Lejonborg, »att jag hvarken visste af källaren eller hvad som fanns uti den, förrän jag kom ned.»
»Det är således endast jag och er betjent som haft kännedom derom ?» frågade zigenerskan.
»Min betjent! ... Hvilken betjent?» ropade grefven; »hvad är det hon pratar?»
»Endast jag och er betjent som visste, att vapen förvarades i källaren,» fortfor hon.
»Min betjent? ... Är ni galen, mamsell! ... Jag trotsar hvilken som helst att kunna begripa er.»
»Slutligen är det väl också endast jag som med biträde af er betjent burit ned dessa vapen i källaren, er ovetande?» fullföljde Anna, darrande af harm.
»Herr polismästare,» utbrast Lejonborg, »gör slut på det här ... Antingen är jag omgifven af dårhushjon eller bedragare ... Hvad djefvulen är det ni pratar, qvinna?»
»Den olycklige, den olycklige!» våndades Anna; »store Gud, åt hvilken skänkte jag min kärlek! ... Detta går för långt ... mitt hjerta brister ... oh!»
Dervid föll den stackars qvinnan i nya konvulsiviska snyftningar.
»Lugna er, stackars qvinna!» hugsvalade embetsmannen; »tag ert förnuft tillfånga!»
»Men detta är ju en komedi!» ropade Lejonborg; »hvad är meningen med allt det här?»
Källa: Project Runeberg ·