Sida 199
med våld hålla honom qvar, återtog han sin plats, nedslagen och förvirrad, utan att han likväl kunde förklara hvarför.
»Ni medgifver då, att ni förut visste att vapen voro förvarade i detta hus och under detta rum?» var embetsmannens nya spörsmål.
»Jag sade ju nyss, att jag inte visste det,» var grefvens svar; »ingen bör bättre än mamsell som bor här, kunna gifva upplysning i den saken ... jag frågar derför mamsell, om jag hade någon kunskap derom, att källaren härunder var fyld med vapen? ... Jag visste ju inte en gång, att det fanns någon källare härunder ... det bedyrar jag på min ära ... jag anhåller, att min nådiga är så obligeant och upplyser herr polismästaren derom.»
Anna Jolanta närmade sig divanen, betraktande Lejonborg med en blick, till hälften sorg, till hälften förtrytelse.
»Du nekar då, att du, du sjelf, låtit föra ned vapnen i denna källare?» frågade hon.
»Hvad fan säger hon!» mumlade grefven; »tar då det der duandet aldrig en ända?» tillade han sakta för sig sjelf.
»Du säger till och med, att du ej en gång visste, att någon källare fanns under detta rum!» fortfor hon; »är det möjligt att du kan säga det?»
»Är menniskan från förståndet!» utbrast den förvånade grefven.
»Du har gjort mig till din medbrottsling och derigenom bragt mig i olyckan,» fullföljde hon; »detta hade jag likväl kunnat förlåta dig ... men du vill göra mig till lögnare .. . för att rädda dig sjelf vill du kasta hela skulden på mitt hufvud, på en värnlös qvinnas hufvud ... fy, LejonborgI Det är ovärdigt, fegt, uselt ... Från detta ögonblick borde jag förakta er, herr grefve, och jag förbannar den stund, som närmade mitt hjerta till er ... Ja, Carl Gustaf, det är ...»
Strida tårar från hennes ögon qväfde orden på hennes läppar.
Mållös af förvåning och bestörtning, stirrade grefven på zigenerskan.
»Hvarför sprang ni och gömde er?» fortsatte ransakaren det afbrutna förhöret.
»Sprang jag och gömde mig?» stammade grefven.
Källa: Project Runeberg ·