Sida 22
»Se Så, Julia lilla, var nu tyst och beskedlig, så skall du få något godt, när vi komma fram,» hviskade modern. »Du är trött, Carl,» tillade hon, vändande ansigtet mot roddaren; »sätt dig vid rodret, så skall jag taga årorna på en stund ... Jag kan nog ro, jag också.»
»Nej, jag är inte trött ... Jag känner mig i stånd att ro ett linieskepp, om det gälde ... Sofver flickan?»
»Ja, jag tror det.»
»Hvad drömde hon för slag?»
»Gud vet hvad hon jollrade ... Barn hafva alltid så besynnerliga drömmar.»
»Hon drömde, att jag hängde,» yttrade roddaren något konvulsiviskt.
»Du är en tok, min vän!» svarade qvinnan; »hur kan du oroa dig öfver sådant.»
»Barnet kan lika litet veta af den fara, hvilken hotar mig, som åran jag håller i min hand,» genmälde sjömannen; »och likväl drömde det att ... Barnets dröm förlamar nästan min arm.»
»Hvarför plåga dig med tomma inbillningar nu då friheten ler mot dig!» af bröt honom qvinnan, bemödande sig att le.
»Drömmar äro ofta aningar om stundande verkligheter ... Ja, ja!»
»Ofta som barn drömde jag, att jag flög öfver land och vatten, ja, till och med till solen,» yttrade hon med samma tvungna leende.
»Hvem vet, om inte denna dröm snart nog kan gå i fullbordan!... Icke du, Anna, men din andra hälft kan innan kort få flyga mot solen, åtminstone ett stycke på vägen.»
Ett vildt skratt beledsagade dessa ord.
»Du får inte tala så der, inte skratta så der,» inföll qvinnan; »himmelen, som öppnat fängelsets portar för dig, kunde taga sin hand ifrån dig ... från oss alla ... från mig och ditt gudasköna barn.»
»Himmelen, säger du? ... Är det himmelen, som rycker brottslingen utur rättvisans hand? ... Säg hellre helvetet ... Och fan är en gammal skälm.»
»Carl! Jag känner icke mera igen dig,» yttrade hon med ett uttryck af djupaste bedröfvelse; »är det verkligen du, som så talar till mig! ... Du, som, under de sju lyckliga
Källa: Project Runeberg ·