Sida 23
år vi lefvat tillsammans, så många gånger talat till mig om himmelens godhet och nåd, att det tygellösa, vilda hjerta, jag skänkte dig, slutligen måste följa dig på dina himmelsfärder och i dem finna sin högsta lycka, näst lyckan af din kärlek ... Tviflet och hatet, som ditintills beherskat min själ, hur förstod ej du att uppmjuka dem, att upplösa dem i ömheten för dig och erkänslan för himlen! ... Och nu måste jag höra dylika ord från dina läppar!»
Några minuters tystnad följde, hvarunder båten fortsatte sin kosa med om möjligt förökad hastighet.
»Hvems var gossen, som föll i sjön vid hamnen?» sporde roddaren, när han vid ett tillfälle hvilade på årorna och torkade svetten från sin panna.
»Det var ... men kände du inte igen mannen, som tog emot gossen?»
»Nej.»
»Det var gevaldiger Kron.»
»Han? ... Hvad ville han? ... Skulle han kanske misstänka ...»
»Jag tror det knappast ... Det var hans son, som föll i sjön ... Lyckligtvis var jag så nära med båten, att jag kunde nå den stackars gossen, som säkert drunknat, om jag inte varit der.»
»Han var då inte död?»
»Nej, jag vill hoppas det.»
»Men jag tyckte, att du ...»
»Ja, jag ropade att han var död, för att vända faderns uppmärksamhet från dig, som i detsamma kom ... En lycklig ingifvelse!»
»Det hade varit bättre om gossen fått ligga der han låg.»
»Hvad säger du? ... Du som alltid varit så mild och god mot allal»
»Hade pojken stannat qvar på sjöbotten, så skulle fadern nu som bäst vara sysselsatt med att dragga efter honom, i stället för att han kanske nu ... Hvarför lät du inte pojken ligga?»
»Jag hade inte hjerta att låta det stackars barnet omkomma,» inföll Anna; »det är också en frukt af de lärdomar du gifvit mig ... Icke heller dessa orden kommo från ditt hjerta.»
»Anna, när hjertat sitter i halsgropen, så känner det ingen skilnad mellan godt och ondt ... Jag känner Kron af
Källa: Project Runeberg ·