Sida 24
gammalt ... Den han en gång fått sigte på, släpper han ej så lätt ur klorna.»
»Men när man har ett barn att återkalla till lifvet, så förlorar man allt annat ur sigte ... Hvad som skedde var en Guds lycka, ty annars hade jag ej vågat lägga till vid bron och Gud vete, hur jag då skulle ha fått dig i båten ...»
»När han blifvit öfvertygad derom, att barnet lefver och att ingen fara vidare hotar det, skall han förfölja oss ... Ja, ja, det skall han,» svarade mannen, kastande oroliga blickar åt alla sidor.
»Nej, det skall han inte,» tröstade Anna; »den, som räddat hans barn, kan han inte vilja störta i förderfvet ... Ack! Den som en gång ryckt mitt barn ur dödens armar, den kunde sätta jord och himmel i brand, utan att jag skulle taga ett enda steg för att hindra det.»
Båten, hvilken ånyo gled fram med samma fart, hade nu hunnit så långt, att roddaren hade Djurgårdslandet till venster och Södra bergen till höger.
Klockan kunde vara omkring nio på aftonen, och ju närmare natten nalkades, desto mera genomträngande blef nordanvinden.
Den roende så väl som den styrande, eldade både af kropps- och själsansträngningar, kände dock ingenting af de kalla fläktar, som susade omkring deras öron; men båten, oaktadt roddarens armar ännu icke förlorat något af sin styrka och spänstighet, tycktes icke vilja skrida fram med samma lätthet som förut.
Det var som började småningom öfver vattnet lägga sig en tunn ishinna, hvilken, om den också ännu icke mäktade åstadkomma något svårare motstånd mot stäfven och årbladen, likväl till någon del förringade verkan af roddarens ansträngningar. Men ju mer man aflägsnade sig från staden och strömsättningarna derinvid, desto segare blef ishinnan, desto hårdare krasade den mot båten och årbladen.
Upptäckten af detta oväntade hinder fylde våra passagerares hjertan med oro och ångest. De sågo bestörta på hvarandra.
»Jag sade ju, att fan är en gammal skälm!» ropade roddaren; »han börjar med att sätta mig på det hala och
Källa: Project Runeberg ·