Sida 25
slutar säkert med att föra mig till det luftiga... Sjelfva naturen har sammansvurit sig mot oss.»
Roddaren släppte årorna och gömde modfåld ansigtet i händerna.
»Carl!» sade qvinnan med konstladt lugn; »sätt dig du vid ena åran ... jag skall taga den andra... en half timmes arbete till, och vi skola vara i säkerhet... Ingen misströstan, eljest äro vi förlorade!»
»Ja, ja!... Förlorade, förlorade!»
»Endast den fege är förlorad!» utropade qvinnan med detta beslutsamma mod, som i afgörande ögonblick är hennes kön så eget; »vakna upp, Julia, och se sådan stackare din far är!»
Flickan uppslog ögonen och stirrade yrvaken än på den ena, än på den andra.
»Anna, ser du inte att sjön fryser till!» klagade mannen.
»Ja, sjön ... men icke hoppet,» svarade qvinnan.
»Jag vill ro, jag vill hjelpa pappa ro,» yttrade barnet muntert.
»Bra, Julia!» jublade modern; »trettiosex år borde blygas för sex; men,» tillade hon med en obeskriflig mjukhet i rösten, »inser du icke, min själs älskade, att vår båt genom ihärdigt arbete kan hinna fram till holmen, innan isen blir så tjock, att den inte mer kan genomslås med årorna, men att deremot, om någon skulle vilja förfölja oss, denne omöjligt kan nå oss, ty isskorpan växer oupphörligt.. . Anklaga derför icke naturen!. .. Prisa henne hellre, ty det är hon, hon sjelf, som lägger ett oöfvervinnerligt hinder mellan oss och våra förföljare.»
»Ja, ja, du har rätt, Anna!» yttrade mannen, uppmuntrad och lugnad.
»Sitt du qvar och gif mig ena åran ... Här tager jag plats,» sade hon, i det hon lemnade aktern, satte sig på toften framför mannen, lade sina mjellhvita händer på ena åran och började ro med en styrka och ihärdighet, som skulle hafva väckt afund hos Munkbrons och Röda Bodarnes beryktade halmhattar.
»Jag skall styra, jag, mamma!» ropade den lilla flickan och lade triumferande sina späda fingrar på rorkulten; »ack så roligt att få styra!»
»Det var snällt, min raska flicka!» berömde modern; »styr du, mitt englabarn, så styr nog himlen till det bästa.»
Källa: Project Runeberg ·
