Sida 32
»Tänker du inte sjelf hvila?» frågade mannen, sträckande armen öfver det redan inslumrade barnet och läggande sin hand på hennes.
»Nej, min vän ... Sof du i ro och dröm de lyckligaste drömmar! ... Jag vill ej sofva och kan det inte heller.»
»Och du tänker vaka hela natten, stackars min goda Anna!»
»Ja, jag skall vaka ... Beklaga mig ej ... Jag vakar öfver det dyrbaraste jag eger i denna verlden ... Öfver henne och dig.»
»Du ädla, sällsynta qvinna! ... Ve mig! ... Jag har störtat dig i förderfvet.»
»Nej, det är jag som störtat dig.»
»Anna!»
»Ja, det är för min skull som du ...»
»Anna, du får ej tala så!»!
»För att tillfredsställa mina dårskaper, mina nycker och min fåfänga,» fortfor Anna, »beträdde du denna farliga bana ... Det enda jag förebrår dig är att du ej förtrodde mig allt ... Jag hade velat dela brottet och döden med dig, liksom jag förut delat sällheten.»
Källa: Project Runeberg ·