Sida 31
»Tror du, att obehagliga möten förebåda olyckor?» sporde mannen med blickar på Anna.
»Underlig fråga af dig, min vän! ... Huru många gånger har du inte förebrått mig min forna vidskepelse!»
»När jag från Strandgatan i afton kom in på Nybrogatan, mötte jag grefve Lejonborgs ekipage,» berättade han; »det kunde vara omkring fem minuter förrän jag råkade dig, der du väntade med båten.»
»Grefven!» utropade Anna, med ögon, gnistrande som en tigrinnas. »Han! ... Den nidingen! ... Det egentliga upphofvet till vår olycka!»
»Ja, honom mötte jag ... Hvad tror du?»
»Jag tror, att hans ansigte skall bli grönt som galla, när han får höra din räddning.»
»Kommer du ihåg, när vi förra gången skulle fly?»
»Ja.»
»Hvem mötte jag då, den der aftonen?»
»Bruno ... Skulle jag inte minnas det? ... När glömmer man de rysligheter man utstått?»
»Natten derpå greps jag af Titzen.»
»Bruno, den eländige, hade upptäckt din tillflyktsort och derefter angifvit den hos polisen ... Han spionerade på oss dag och natt ... Hvad var då naturligare, än att du skulle stöta på honom? ... Mötet med den uslingen kan således icke anses för en vink af ödet ... Ha! Jag ville äfven se honom, när han får kunskap om din flykt! ... Han skall slita sitt hår, sönderrifva sitt bröst och krossa sitt fördömda hufvud mot den första mur han möter!» yttrade Anna under vild glädje.
»Vill inte nu herrskapet gå till hvila?» afbröt dem mor Stina, i det hon öppnade den lilla dörren till stugans innersta.
I detta kyffe stod en bäddad säng, nästan lika bred och lång som rummet, hvaruti den befann sig, så att endast en smalare stol derjemte kunde inrymmas, hvilken också hade sin plats invid sängen.
Fänriken tog puffertarna och lade dem på stolen bredvid sängen, hvarefter han oafklädd kastade sig på bädden. Mamsell Anna bar in lilla Julia och lade henne bredvid fadern, men sjelf satte hon sig på stolskanten och tog en puffert i hvardera handen med synbarlig föresats att vaka på sin post.
Källa: Project Runeberg ·
