Sida 104
Den arme grefven hade nu sent omsider så till vida hunnit hemta sig, att han kunde tänka någorlunda redigt och följaktligen tala i öfverensstämmelse dermed.
»En gemen tillställning mot mig!» yttrade han; »en lömsk komplott för att skada mitt anseende ... En hemlig fiende, som, afundsjuk på den gunst jag hitintills åtnjutit från hofvet, uppbjuder allt för att beröfva mig den ...
Kanske någon eländig medtäflare till det embete, som blifvit mig lofvadt.»
»Det der låter visst inte otroligt,» medgaf grefve V***; »jag har sett dylika anrättningar förut och vet ungefär sjelf hur de smaka ... Jag kan inte neka till, att ju, angående den här affären, något dylikt äfven fallit mig in.»
»Skulle jag ... jag konspirera mot hofvet,» uttryckte sig Lejonborg; »jag som egnat de bästa åren af mitt lif åt
Källa: Project Runeberg ·
