Sida 33
De talade en stund med hvarandra. Slutligen dog samtalet bort, och Anna lyssnade till de slumrandes andedrägt; mannens var ojemn och tung.
Slummerns gudom, hvilken tillsluter våra kroppsliga ögon för dagens vexlingar och strider, förmår dock icke alltid lykta till själens eller för dem undanskymma utsigten af bekymren och qvalen inom vårt eget bröst. Lägg en menniska med frätande samvete på kuddar af ejderdun, och hon skall ligga som på en tortyrbänk; lägg den skuldlösa på ett läger af stenar, och hon skall hvila på en bädd af paradisiska rosor. Hvilans sötma beror icke på hvilostället: den beror på den hvilande.
Det ansträngande arbetet mot is och vågor hade alldeles uttömt Annas krafter; men länge kämpade hon mot sömnens makt. Slutligen föllo pistolerna ur hennes händer ned på golfvet, och hon somnade, i trots af den obeqväma plats hon utsett åt sig. Aldrig tillslöts ett motvilligare öga.
Så hvilade de nu alla tre.
Men nordanvinden, som sällskapat med dem öfver sjön och följt dem till den enstaka kojan, hvilade icke. Den knäppte på de murkna träväggarna, slet i trädens nakna grenar och lockade till sig oväder från skyn.
———————
Fjerde kapitlet.
Katten.
Sedan mor Stina tillstängt sängkammardörren efter sitt främmande, slog hon sig makligt ned i den lediga soffan. Hon nickade åt ett större portvinskrus, som bland andra ting stod qvar på bordet, och ögonblickligen var en liten horntumlare fyld till brädden. Derefter nickade hon åt sin kammarherre, den ljusbruna katten, hvilken, hemmastadd i pantomimen, med ett skutt var uppe på bordet och kastade sina guldglänsande blickar på en liten uppslagen smörbytta.
Källa: Project Runeberg ·
