Sida 34
Icke alla kammarherrar få springa upp på sin herskarinnas bord och taga plats mellan medvurstar och smörtallrikar, de må nu för öfrigt vara aldrig så i smöret, men så hade också gummans trotjenare sina stora företräden framför andras. Fullt ut så hal och mjuk i ryggen, som trots någon kammarherre på två ben, och skicklig uti att spinna, om ej just intriger, liksom andra hofmän, samt i stånd att klösa med samma tass, han brukade smeka med, också i likhet med hofvets guldgossar, var gummans kammarherre ett mönster af trohet och tillgifvenhet. Han hvilade ständigt vid sin matmors fötter, uppmärksam på alla hennes rörelser, och när gumman for till staden för att sälja fisk, var katten den ende som bevakade hennes hus. En gång under gummans bortovaro, så berättas det, hade tjufvar nattetid brutit sig in i hennes koja, men, inkomne i stugan, hört ett hväsande, som ur ett helt ormbo, och sett ett par eldkulor röra sig af och an i mörkret, hvilket till den grad förskräckt de inträngande, att de hals öfver hufvud hastat ur stugan, qvarglömmande i brådskan ett knyte med diverse, på annat håll stulna, dyrbarare saker, för hvilkas återlemnande till rätt egare gumman tillgodonjöt en hederlig vedergällning. Förmodligen trodde inbrottstjufvarne, att hin onde inackorderat sig hos fiskargumman på Hästholmen. Det är besynnerligt nog, att liksom man alltid föreställer sig en engel hos alla unga och vackra flickor, så tager man för gifvet, att Belzebub jemt skall hålla till hos gamla och fula käringar, ehuru, om man närmare tänker på saken, man icke så lätt torde kunna fatta, hvad den lede frestaren har hos en gammal gumma att göra. Allt ifrån den stunden rådde det innerligaste förhållande mellan mor Stina och hennes katt.
Derför, när hon med en ny nickning drack honom till, var det lika mycket af högaktning som af artighet. Derefter hälde hon några droppar af vinet på en sockerbit och räckte denna till katten, som lika hjertligt höll till godo dermed och sedan försåg sig sjelf med tilltugg af hvad som fanns på det rikligt försedda bordet.
Gumman åt icke mycket, men tog sig i stället desto mera till bästa af krusets innehåll.
Ålderdomen har ingen synnerlig matlust, särdeles den fattiges ålderdom. Det hårda, grofva brödet, den torra, sega saltbogen hafva ingenting frestande för sextioåriga tänder.
Källa: Project Runeberg ·
