Sida 26
Tredje kapitlet.
Hästholmen.
Midt emot Blockhusudden eller Sjötullen och närmare södra landet ligger den s. k. Hästholmen, hvilken sommartiden är och, synnerligast på den tiden, var en tillflyktsort för Saltsjöns lustseglare, emedan den, jemte sina tjocka björkar och aspar, äfven hade att bjuda på ett hyggligt värdshus, vackra uppasserskor, kägelbana m. m.
Vid denna holme landade, omkring klockan elfva på natten, båten med dess trenne passagerare. Uppkomne på stranden, föllo mannen och qvinnan på knä, kanske lika så mycket af matthet som af tacksamhet mot Försynen, hvilken förlänat dem seger öfver alla de besvärligheter, de haft att utkämpa ute på sjön.
Julia följde föräldrarnes föresyn och hopknäppte sina små händer.
Mannen uppreste sig först. Men när qvinnan skulle göra detsamma, föll hon ned framstupa öfver den kalla marken.
»Anna! Min Anna!» ropade mannen, upplyftande och stödjande henne.
»Carl!» hviskade hon ock såg upp till honom.
Då såg han, vid skenet af månen, en blodring välla fram och utvidga sig kring hennes läppar.
'Rättfärdige Gud!» ropade han; »hur är det med dig, Anna, Anna!»
»Ingenting ... ingenting, min vän! ... Men jag är trött, mycket trött.»
»Din mun är blodig!»
»Jag råkade bita mig i läppen, under det jag rodde ... Ingenting annat.»
Hon smålog. Detta småleende blänkte emot månen som en diamant i en ring af rubiner.
Den muntra flickan, hvilken snart var på benen, plockade upp kiselstenar från stranden och kastade dem utefter isen.
Källa: Project Runeberg ·