Sida 27
»Nu är det bra igen, söta Carl!» sade Anna; »låtom oss nu hemta upp våra saker ur båten och sedan begifva oss till fiskarstugan.»
Begge skyndade tillbaka till båten, ur hvars akterlåda framtogs ett större knyte, hvilket, jemte några klädesplagg, som legat utbredda på bottnen, medfördes af våra passagerare, hvilka derefter, arm i arm, aflägsnade sig från landningsstället, tagande vägen, icke till värdshuset, utan längs efter stranden till en mindre koja, hvilken, lätt skönjbar mellan de aflöfvade träden, vänligt vinkade nattvandrarne till sig.
Under hvarjehanda muntra språng och lustiga utrop följde dem lilla Julia.
På en af den lilla kojans fönsterrutor knackade Anna fyra slag.
»Hvem är det?» hördes inifrån en gummas gnällande röst.
Anna upprepade slagen något hårdare än förra gången.
»Är det mamsell? ... Herre min evige!» förnams samma stämma.
Efter några minuters dröjsmål öppnades kojans dörr, och en halfklädd gumma visade sig på tröskeln till förstugan.
»Det är då mamsell sjelf och inte hennes vålnad,» började gumman, slående ihop händerna. »Herre min ... är inte herr fänriken med! ... Mamsell kan då trolla! ... Och lilla Julia se’n ... Jag står som jag vore fallen i farstun ... Fänriken med, Herre min evige!»
»Och glömmer att bjuda oss välkomna,» inföll Anna.
»Hvem är välkommen, om inte herrskapet!» utbrast gumman; »men hur i all verlden har herrskapet kunnat komma fram? ... Sjön ligger ju, så man nästan kan gå på den ... Fasligt hvad vintern kommer tidigt i år!»
Derunder förde hon sina gäster in i stugan och tände upp ljus i den lilla kammaren, till inredningen liknande en torpares torftiga tjäll. En låg dörr på ena väggen röjde ingången till en annan mindre kammare eller skrubb.
Det kunde möjligtvis intressera läsaren eller läsarinnan att vid eldsljus närmare betrakta fadern, modern och barnet, våra trenne passagerare, hvilka vi hitintills sett endast vid månens fördystrande sken.
Källa: Project Runeberg ·