Sida 223
»På hans egna rum! ... Efter sådana klara indicier, herr grefve?»
»Ni märker då ingenting, min herre!»
Polismästaren betraktade grefve V*** med stora, bestörta ögon.
»Ja, ni märker ingenting,» fortfor grefven, »i trots af er annars så skarpa blick.»
»Jag anhåller i största ödmjukhet om en närmare gunstbenägen förklaring.»
»Ni skall få den ... Tror ni verkligen, att grefve Carl Gustaf Lejonborgs hufvud har alla sina skrufvar i behåll?»
»Herr grefven tror då ...»
»Att Lejonborg är rubbad till sina sinnen; det är min fullkomliga öfvertygelse.»
»Men jag ber om förlåtelse, herr grefve; skulle hvar och en skälm, som förnekar sin förbrytelse, blifva ansedd som rubbad till förståndet och följaktligen behandlad endast i öfverensstämmelse dermed, så vore det så godt att nedrifva alla våra fängelser för att i deras ställe uppresa hospital.»
»En ädling af så gammal och ärad slägt som Lejonborgs konspirerar aldrig med sundt förnuft mot konung och fädernesland.»
Polismästaren uppgaf ett bölande läte och stirrade på grefven.
»Jag önskar, att ni genast låter föra grefve Lejonborg hem till sig och bevakar honom der, utan att tillåta någon annan än mig att besöka honom.»
»Men, herr grefve ...»
»Jag önskar, att vid hans hemforslande den största försigtighet och hemlighet iakttages.»
»Men om det tillåtes mig att ...»
»Vidare önskar jag, att alla de personer, hvilka på ett eller annat sätt haft med den här saken att göra eller hafva någon kännedom derom, måtte i tid varda upplysta om rätta förhållandet.»
»Rätta förhållandet...»
»Det vill med tydligare ord säga, att ingen bör vara i okunnighet om grefvens svagsinta tillstånd, hvilket länge icke varit någon hemlighet för grefvens närmaste bekanta ... Uttrycker jag mig ej tydligt, min herre?»
Källa: Project Runeberg ·