Sida 232
»Men anar man inte hvart hon tagit vägen?»
»Man tror att hon rymt, och jag har inte funnit skäl att motsäga detta rykte.»
»Och man misstänker, att hon varit i förstånd med mannen?»
»Ja visst ... jag har inte heller sökt bestrida det ... För att göra saken något pikantare, har jag här och der tillagt något om en kärleksförbindelse mellan husfadern och tjensteflickan ... allt det der är ju som det skall vara ... Allmänheten står verkligen i stor förbindelse hos oss för att vi skaffat den något att sysselsätta sig med.»
»Ja, min vän, vi ha riktigt gifvit dem sysselsättning både i kofan och palatset,» medgaf zigenerskan under ett något högljudt skratt.
»Vi tala kanske för högt,» anmärkte Bruno; »gumman är väl inte i förmaket?»
Dervid öppnade han dörren och såg ut.
»Nej, jag har skickat bort henne med Julia för att promenera i det vackra vädret,» tillkännagaf Anna.
»Hon måtte väl aldrig misstänka något?» frågade Bruno, orolig vid denna tanke.
»Mor Stina?»
»Ja.»
»Var lugn ... hon misstänker ingenting ... För öfrigt har hon ej ögon för annat än för Julia och sin katt.»
»Och hon har inte undrat öfver att jag så ofta gått hit?»
»Hon vet ju, att du var den hemlige budbäraren mellan mig och min förnäme älskare,» svarade Anna.
»Men förut då? ... Jag har ju varit hos dig flere gånger, innan jag kom i tjenst hos grefven.»
»Hon känner ju, att vi äro uppvuxna barn tillsammans, och för öfrigt har jag sagt henne, att det är på mitt förord som du blifvit stadd hos grefven .. Var lugn, min gode, min ... hvarför skulle jag inte kunna säga det... min älskade Bruno!»
Zigenerskan räckte den värdige barndomsvännen sin hand. Han öfverhöljde denna hand med kyssar.
Bruno slöt henne i sina armar. Hon tillät det.
»Bruno,» hviskade hon vid hans bröst, »om jag råkade i någon olycka, om fängelset eller döden hotade mig, skulle du då öfvergifva Anna?»
Källa: Project Runeberg ·