Sida 233
»Huru faller du på en sådan tanke!» ropade Bruno; »skulle jag öfvergifva dig, jag som, för att tjena dig, försvurit mig till helvetet!»
»Icke heller jag skall öfvergifva dig!» genmälde zigenerskan; »man skall förr få slita mig i stycken än jag förråder Bruno ... Bruno, fattar du hela vidden af min tacksamhet och kärlek för dig? ... Skulle du kunna göra detsamma för mig, som jag för dig?»
»Ja, ja, Anna ... allt för dig! ... Hvad jag är lycklig i detta ögonblick!» jublade zigenaren; »för hvarje ord af dig har jag en dolk för dina fienders hjertan.»
»Och du svär att in i döden tillhöra Anna!» hviskade hon, berusande honom med sin andedrägt.
»Jag svär, jag svär, Anna!»
»Att icke öfvergifva mig ...»
»Jag svär!»
»Att icke förråda mig...»
»Jag svär!»
»Att förr dö, förr pinas till döds än förråda mig ...»
»Jag svär!»
»Du svär det vid din faders och din moders ben ...»
»Jag svär det vid min faders och min moders ben!»
»Du har svurit Bruno ... Ännu aldrig bröts denna ed af någon inom vår stam ... Du har svurit vid faders och moders ben, och de stjernor sju och de uggleögon tu bevittna den heliga eden!»
Zigenarstammen, för hvilken ingenting eljest var heligt, hade likväl en ed, som i alla tider trotsat både plågorna och döden, och denna ed, svuren vid en faders eller en moders ben, har aldrig, så vidt man vet, någonsin blifvit bruten.
Det fanns dock åtminstone en blomma på denna Österlandets mörka och förhärjade stam, visserligen blott en enda, men den vissnade aldrig, föll aldrig, och ingen, icke en gång zigenarnes värsta fiender och förföljare, betviflade dess styrka, varaktighet och helgd.
På den europeiska, under kristendomens och bildningens sol uppvuxna och mognade stammen växa många, ja otaliga blommor; men säg oss, huru många af dem hafva uthärdat och kunna uthärda tidens vexlingar och stormar!
Nämn för oss en enda ed, lika helig och bindande för alla och hvars brytande är lika omöjlig för den lastfulle som
Källa: Project Runeberg ·