Sida 234
för den dygdige, — en enda ed, på hvars styrka, varaktighet och helgd den civiliserade verlden kan lita! ...
»Gå nu, Bruno, du får ej längre dröja här,» sade zigenerskan, halkande utur zigenarens armar; »gumman kan komma hem i hvart ögonblick, och det kunde väcka hennes och annat folks uppmärksamhet, att du nu är hos mig så strax efter händelsen med grefven ... Gå, gå, min Bruno!»
»Jag går, efter du befaller det,» genmälde Bruno; »men ... när får jag komma tillbaka?»
»I morgon, i skymningen, väntar jag dig ... då är du välkommen, Bruno!»
»Säg mig, Anna ... anser du mitt löfte uppfyldt än?»
»Ja.»
»Och att jag fulländat det uppdrag du gifvit mig?»
»Ja.»
»Och ditt löfte, Anna?»
»Skall Anna hålla,» svarade zigenerskan; »men gå nu ... gå ... i morgon afton se vi hvarandra åter.»
Dervid sköt hon honom sakta och under ett tjusande leende ut genom dörren, hvarefter hon satte sig vid fönstret.
»Farväl, Bruno!» hviskade hon och såg efter honom, till dess han försvann i en gränd.
Derpå slog hon igen fönstret och gick längre in i kammaren, börjande sin vanliga grubblande vandring fram och tillbaka.
»Om det är sannt hvad gumman nyss berättade,» sade hon derunder för sig sjelf; »om ... ja, sannt är det ... alla omständigheter sammanstämma deruti ... då går jag kanske miste om den första, men träffar i stället den andra ... Med den första måste jag då börja på nytt ... ensam börja... fördömdt! ... Men jag slipper åtminstone den andra ... Slumpen bedrager mig i ett, men gynnar mig i ett annat ... men allt kan ej komma på en gång ... tålamod! ... Snart skola vågskålarne stå jemt ... Gläd dig, gläd dig, älskade skugga!»
Derefter återvände hon till fönstret, öppnade det ånyo och skådade ut öfver gatan.
»Farväl, Bruno, farväl!» hviskade hon.
Den, åt hvilken detta farväl egnades, var längesedan försvunnen.
Källa: Project Runeberg ·