Sida 29
Fadern, eller fänriken, såsom vi hörde gumman i fiskarstugan betitla honom, var en lång gestalt med regelbundna, välbildade anletsdrag, ljust hår och blå ögon, hvilkas egendomliga, milda karakter det närvarande, skygga uttrycket icke helt och hållet förmådde besegra.
Modern, eller mamsellen (det gör oss ondt, att vid detta tillfälle icke kunna presentera en fru), uppnådde i det närmaste mannens längd, men hennes motsvarades af en fyllighet i formerna, som bidrog till fulländandet af den mest majestätiska qvinnogestalt, man kunde tänka sig. Ansigtsfårgen stötte något i gult, likt en kreolskas hy, men dragen voro rent grekiska och ögonen liknade tvänne i den hvitaste emalj infattade stora stenkolsperlor, alltid blixtrande, men förfärligt brinnande, när den höga barmens vågor häfdes, vare sig af smärta eller fröjd.
Barnet, detta kärlekens barn, var beundransvärdt att skåda. Om någon, som förut ej sett modern, hade, med handen på barnets ljuslockiga hufvud, skådat in i dess ansigte, skulle denne »någon» ovilkorligen hafva utropat: barn! Huru hafva dessa, storm och åska bebådande ögon kommit in i detta hufvud af liljor och guld! — Vare detta nog sagdt för denna gången om den sexåriga Julia, denna på en gång ljufva och glödande frukt af Nordens och Söderns omarmning.
Framför en i stugan befintlig bristfällig pinnsoffa framdrogs ett bord af enahanda beskaffenhet, hvaruppå gumman utbredde en grof, men ren duk. Derpå lades det medförda knytet, som öppnades. Innehållet bestod af hvarjehanda förfriskningar, en bundt bankosedlar och tvänne puffertar. De förra togos om hand af gumman, hvilken stälde dem i en husmoderlig ordning på duken, såsom det syntes, till gemensamt bästa. Mannen tog puffertarna och lade dem afsides i fönstret. Derefter vidrörde han med fingret penningbundten och såg frågande på Anna.
»Jemnt fem hundra riksdaler banko,» hviskade hon till honom; »fyra hundra skall finnen ha för det han för dig öfver hafvet, hälften när du stigit ombord och hälften när du väl kommit fram.»
Mannen höll ännu fingret på bundten, liksom hade han ännu ej fått tillfredsställande svar på sin frågande blick.
»Jag har sålt mina nipper,» fortfor hon; »jag hade ju fått dem alla af dig i vår lyckas dagar ... Kunde de väl nu
Källa: Project Runeberg ·