Sida 298
»Tacka mig för det!» svarade han med sänkta ögon; »ni beröfvade mig allt det nöje jag erfor af denna obetydliga tjenst, då ni betalade den så dyrt ... denna dyrbara ring som ni ...»
»Blif inte ond på mig för det!» inföll hon; »jag gaf den visst inte som betalning ... hur skulle väl sådant kunna betalas! ... Det var bara ett infall, en nyck af mig ... Vill ni inte behålla den, så kasta bort den ... gör med den hvad ni vill ... men jag tar aldrig tillbaka hvad jag en gång gifvit.»
Hon yttrade dessa ord med ett uttryck af sårad stolthet, som alldeles förbryllade vår hjelte.
»Förlåt mig!» stammade han; »min mening var visst inte att ...»
»Har ni inte saknat något i dag, min herre?» afbröt hon honom ånyo, återtagande sin gladare tonart.
Albert såg frågande på henne.
»På skärpet eller remmen till er blus satt ett litet alltför sött spänne af poleradt stål.»
»Ja, det är sannt.»
»Har ni inte saknat spännet?»
»Nej.»
»Ni vet inte hvar det sitter nu?»
»Nej.»
»Se hit, så skall ni få se,» befalde hon, pekande dervid på sitt skärp, hvarifrån ett ganska anspråkslöst stålspänne blänkte; »det här tog jag som ett minne af denna dagen, och hvad jag en gång tagit, det ger jag heller aldrig tillbaka ... Nu känner ni redan två af mina grundsatser.»
En ung dam, skön som en engel och stolt som en prinsessa, bära en fattig gårdsbokhållares skärpspänne vid sitt lif! Det var i sanning för mycket. Också kunde den öfverraskade Albert knappast stå på benen af förtjusning.
»Rönte ni någon annan olägenhet för min skull än den, hvartill jag sjelf var vittne när jag i middags red öfver Nora gård?» frågade hon.
»Nej, det lyckades er fullkomligt att besvärja stormen,» svarade Albert.
»Hvem var den herrn, som trätte så mycket på er?»
»Det var grefven från Djursholm, min husbonde.»
»Ju rikare och förnämare man är, desto rättvisare borde man vara... Vet ni, jag tycker alls inte om de der rika och förnäma herrarne.»
Källa: Project Runeberg ·