Sida 300
»Ja, jag tror att det inte bekom mig väl,» svarade hon; »det är bäst att jag går in ... Får jag stödja mig vid er arm?»
Denna fråga gjordes med en darrande och bönfallande stämma, liksom ansåge hon det för en synnerlig lycka att få hålla den fattige bokhållaren under armen.
»Hur kan ni fråga så!» yttrade Albert förvånad; »om ni ej toge det för den grymmaste egennytta, så skulle jag tacka himlen för er opasslighet, emedan det är den som tillskyndat mig den afundsvärda äran att få ledsaga er så här ... så här förtroligt.»
»Förtroligt!» upprepade hon hviskande under en djup suck och med ett smärtfullt leende på de gudasköna läpparne.
Stoltare än en konung på sin tron och lyckligare än en brudgum på tröskeln till brudkammaren, ledde Albert sin dam uppför kullen.
De stannade framför dörren till mor Stinas stuga.
»Ni känner er säkert något bättre nu,» sade han; »ni är inte så blek som nyss.» ^
»Ja, jag mår verkligen bättre nu.»
»Gud vare lof för det!»
»Tack! Innerligt tack för all er godhet ... och nu godnatt!»
Ynglingen böjde sina läppar öfver hennes hand för att kyssa den.
»Nej, nej!» ropade hon, dragande häftigt sin hand tillbaka.
»Kanske jag förolämpade er!» yttrade Albert med bestörtning.
»Ack nej! Ack nej!» ljöd hennes röst, i det hennes undersköna ögon sökte himmelen.
Då såg Albert, huru en tår smög utur hvardera ögat och perlade fram öfver de långa, täta ögonhåren, till dess den nedföll bland daggen i gräset — nedföll kanske öfver någon insekt, som slumrat med en trogen blomma i famnen, men hvars sömn nu blef störd. Hvem kan slumra med en sådan tår öfver sitt hufvud!
Ju längre Albert betraktade flickans ansigte, desto underligare blefvo rörelserna i hans hjerta, och det började småningom förefalla honom, som vore den förtrollande flickans
Källa: Project Runeberg ·