Sida 301
anletsdrag icke helt och hållet främmande för honom; men fåfängt genomströfvade hans minne det förflutnas natt.
»Reser ni snart härifrån?» frågade han slutligen.
»Ja, snart ... mycket snart.»
»Och tillåter ni mig att besöka er, innan ni reser? ... Blott en enda gång! ...»
Hon svarade intet, men hennes hufvud rörde sig några gånger.
Dessa rörelser kunde betyda ja, men äfven nej. Ynglingen vågade icke förnya sin fråga.
»Åtminstone skall jag i morgon göra mig underrättad om hur ni befinner er,» försäkrade bokhållaren något nedslagen, men med en djup bugning.
»Sof lugnt ... och dröm ... dröm lyckligt!» sade hon, lade handen på sitt hjerta och försvann.
Albert gick utför kullen. Hans dröm hade redan börjat.
*
Tjugunionde kapitlet.
Ytterligare om Skogstorpet.
Albert Kron gick utför kullen, hvars sydliga sluttning han nu följde eller samma väg, hvarifrån han kommit och hvilken bar till Nora, der han hade sitt hem.
Han gick, såsom nämdes, drömmande.
Han hade, oaktadt sin ungdom, redan haft för många lansar att bryta med behofvet och nöden, att han hittills kunnat hafva någon öfrig för det täcka könets skull. Deröfver var han icke att beklaga, ty, som bekant, har ingen man rättighet att förälska sig i någon qvinna eller uppfylla naturens skönaste bud förrän han förvärfvat sig en årlig inkomst af så många hundra riksdaler, som behöfvas för mättande af två större munnar samt åtskilliga derpå följande smärre, hvilka vanligtvis ledsaga hymen, liksom kupidonerna kärleksgudinnan.
Källa: Project Runeberg ·
