Sida 309
»Det var en qvinna,» svarade Albert, i det han skarpt fixerade gummen, »en qvinna af högst misstänkt utseende ... hon sällskapade nyss med tvänne bofvar, hvilka jag lyckades tukta och det ganska allvarsamt ... men hon flydde, och jag såg henne bestämdt springa in hit ... denna qvinna måste stå i något förhållande till er, mor Stina, och ni söker derför dölja henne ... men det skall inte lyckas er.»
»Jag försäkrar herr bokhållaren, att här finns inte den ni söker,» fortfor värdinnan, skiftande färg.
Bokhållarens ögon föllo ånyo på sängomhänget.
»Den ni söker finnes här,» ljöd sorgligt den unga flickans silfverstämma.
Albert hade, för att icke öka den unga flickans förlägenhet, undvikit att besvära henne med sina blickar; men nu vände han dem ovilkorligen åt det håll, hvarifrån det förtrollande ljudet kom.
Den sköna damen visade sig nu i en mörk sidensalopp, hvarmed hon, under den korta ordvexlingen mellan ynglingen och gumman, lyckats betäcka sig, och de små modelliskt formade fötterna hade försvunnit i svarta, guld-broderade sammetstofflor.
»Ja, hon finnes här,» återtog flickan, »här i detta rum ... i denna säng!»
Utom sig af förskräckelse, stirrade gumman på den talande, och sängomhänget började häftigt röra sig.
Albert teg. En känsla af smärtsam förvåning hade förlamat hans tunga.
Den unga flickan gaf honom en betydelsefull vink och sväfvade derefter öfver golfvet till dörren.
Albert följde hennes steg.
Hon öppnade dörren och gick ut.
Begge stodo nu utanför den hemlighetsfulla stugans vägg, omgifna af den kyliga dimman.
Flickan betraktade länge och djupt forskande den unge mannen, hvilken tåligt afbidade hennes förklaring.
»Ni känner mig ännu så litet,» började hon med svag röst; »kan jag väl då begära, att ni skall hysa något förtroende för mig?»
»Ni kan det,» svarade Albert; »jag vet ej hur det kommer sig, men allsmäktigt är det inflytande ni utöfvar på mig ... ni befaller och jag lyder.»
Källa: Project Runeberg ·