Sida 310
»Om jag sade er, att hvad jag nu gör, ni i mitt ställe skulle göra, trodde ni mig då?»
»Jag trodde er.»
»Och jag förlorar ej derigenom den goda tanke, ni hittills möjligtvis egt om min person?»
»Aldrig.»
»Då ber jag er att icke mer efterspana denna qvinna, som, nyss flyende för er, dolt sig i denna stuga.»
»Ni känner då denna qvinna?»
»Ja, jag känner henne,» svarade flickan med en skygg blick på den blott till hälften stängda dörren.
»Ni vet då äfven, att hon tillhör den klass af menniskor, hvars upptäckande den allmänna säkerheten påkallar?»
»Jag vet det.»
»Och ni fruktar inte, att denna person kan blifva farlig för er sjelf?»
»Farlig för alla utom för mig,» svarade hon, nästan hviskande.
»Ni säger, att hon är farlig för alla andra ... begår jag då ej ett brott, om jag låter en sådan varelse återfå en frihet, som hon hvilket ögonblick som helst kan missbruka?»
»Ja, jag kan ej bestrida det ... vill det ej ens,» genmälde hon med ett uttryck af gränslös förtviflan; »så gå då! ... Uppfyll er pligt! ... Menskligheten fordrar ett offer ... men detta offer blir jag!»
»Store Gud, hvad säger ni!»
»Medan några af ert folk i morgon föra henne in till stadens fängelse, skola andra ur träsket derborta taga upp min döda kropp!»
»Hon är fri! ... Det öfriga lemnar jag i Guds händer ... farväl!»
Albert bugade sig och ville gå.
»Ni röjer då för ingen, hvar den olyckliga nu uppehåller sig?» frågade hon.
»Jag röjer det för ingen,» svarade Albert, vändande tillbaka, bevekt af det innerligt bedjande i hennes röst.
»Ni omtalar för ingen, att ni sett henne?»
»Jag har ej sett henne ... men ...»
»Men? ...»
Källa: Project Runeberg ·