Sida 317
»Ni vågar ej!»
»Af fruktan att de, som älska mig, en gång kunde komma att blygas öfver den vänskap eller kärlek de egnat mig.»
»Omöjligt, vid den lefvande guden, omöjligt!»
»Akta er!» varnade hon, hotande honom med fingret; »akta er att inte ni, ni som redan visat så mycket deltagande och nu tror det bästa om mig, att inte ni sjelf i nästa ögonblick flyr mig, liksom man flyr vilddjuren eller deras afföda.»
Albert stirrade bestört på henne.
»Ni förskräckes redan,» yttrade hon med ett bittert leende; »ja, ja, ni må väl förskräckas.»
»Icke ni förskräcker mig,» genmälde Albert; »det är endast uttrycket i edra ord och i edert ansigte, som ...»
»Som kommer er att rysa,» afbröt hon; »och detta benämner ni med ordet endast! ... När man ryser framför en tafla af Salvator Rosa, så är det visst inte för färgernas skull, ty ingenting kan vara oskyldigare än de, utan det är för uttrycket eller anden, som genom färgerna blifvit åskådliggjorda.»
Ynglingen syntes förlägen, ty Albert Kron kände lika litet till Salvator Rosa, som Julia Palm visste att Lars Olsson var den bäste statdrängen vid Nora gård.
»Kan ni rita eller förstår ni att bedöma ritningar?» frågade konstnärinnan efter några ögonblicks uppehåll.
Bokhållaren gapade ånyo på den vackra artisten, hvars fråga föreföll honom högst oväntad och besynnerlig.
Hon förnyade emellertid sin fråga.
»Jag är en rå och okunnig menniska,» svarade ynglingen med nedslagna ögon; »ingenting har jag lärt i mina da’r ... Knappt tio år gammal, togs jag ur skolan, ty min far var mycket fattig och min mor ... min mor var redan död,» tillade han suckande; »jag hade just börjat gå på målarakademien i Stockholm ... men så blef det slut med alltsammans ... Sedan har jag dragit mig fram så godt jag kunnat ... Bokhållartjensten, jag har vid Nora, ger mig ingen tid öfrig för angenämare göromål ... men nog har det mången gång kostat på mig, att jag inte kunnat sätta på papperet icke det lilla och betydelselösa jag tänkt, utan det stora och sköna jag skådat.»
Källa: Project Runeberg ·